Narcussus Can Wait speglar en något mindre mörk sida av Cut City, om jag får säga mitt, men dom karaktäristiska ljudmattorna är definitivt kvar och inte bakbundna på något sätt. Tur är det. Himlen är fortfarande ganska grå men kanske kan ana solen spricka upp något i horisonten. Lite som det gör efter ett åskväder kanske? Nu pratar jag inte om grått i bemärkelsen tråkigt, som du säker förstår. Det är också första “riktiga” släppet på Deleted Art (som representeras i 2 av medlemmarna (Max och David)) efter att deras tidigare skivbolag - det eminenta - Gold Standard Laboratories (1993-2007) inte är med oss längre. Men om man ser det till den ljusa sidan så är det ju numera närodlad och närproducerad post punk som bjuds på. Ekologiskt. Kanske.

The songs are weaved together neatly, it’s fluent like the songs can’t be played in any other order, and this epic EP gives us both stretches of laid back melancholy and exploding cascades of sweet ear wrecking roughness. Sure, there are references to be made if one decides to, but Narcissus Can Wait consists of sounds and songs that are made from people with a love for music, not specific bands.
- Mikael Nordlander

Playlist:

1. Ulyssian Widow (3:22)
2. Ethereal Sirens (2:40)
3. Departure In Particular (3:47)
4. My Hands Are Bloody    (2:20)
5. Xo Echo (4:10)

Lyssna på Narcissus Can Wait på Myspace
Cut City
Deleted Art
Köp Narcissus Can Wait från Klicktrack

Förrutom att vara medlem i The Who gjorde han också lite soloprylar, bland annat ett album vid det underfundiga namnet Two sides of the Moon som kallats  för historiens dyraste karaoke-album.

Even taken as kitsch, it sucked. Now Castle Music has released an expanded two-disc deluxe version devoted to this travesty, and fascinating as the carnage is sometimes [...]  Included are two versions of Brian Wilson’s “Don’t Worry Baby,” the single version with Moon singing high and the album version with Moon singing low. They’re both awful.

Wilson, then in his always-in-pajamas-in-bed phase, reportedly broke down sobbing when he heard Moon’s single version of the song, and his tears weren’t tears of joy. Moon also slaughters songs closer to home, turning in an ear-shuddering take on the Who’s “The Kids Are Alright,” then mangles the Beatles‘ “In My Life” beyond all recognition.

Läs hela recensionen på Allmusic
Skrivet på begäran av Britt-Markus
Keith Moon

Här ska ni få ett tips DN, helt gratis dessutom, nästa gång kanske ni borde fråga runt lite vad kidsen tycker - när ni ändå släpat kameror och utrustning till skatehallen. Det hade också vart fint med lite bilder och klipp från spelen. Vi förståååår, ja det handlar om skateboard, och ni har begett er till en skatehall för att det blir “soft” o allt sånt där, men det här är ju kanske lite väl öppna kanalen…

Och eftersom ni (DN) inte anser att det ligger i tiden, eller har börjat förstå den nya tekniken och förhållningssättet på nätet, då folk vill dela information, sprida på bloggar (som den här exempelvis) så har ni (DN) valt att inte erbjuda embed-möjligheter från eran (DN’s) Youtube-site. DN, kräv att eran kreativa byrå förklarar för er vad kraften i viral marknadsföring ligger, och om dom vägrar kan ni maila mig så kan jag förklara. Helt gratis dessutom.

Här kan ni se klippet: DN gör en soft grej på ’skateboardspel - då och nu’ på YouTube

Susanne Möller, spelkritiker

Jeff Fisher
How Books
Bokus: Identity Crisis